JAYLIE

 

Adoptionen som gick snett

När andra får höra vad vi har gått igenom så blir de chockade och nästan alla ställer samma frågor:”Hur är det möjligt, får detta hända i Sverige? Jag trodde att det fanns ett barnperspektiv här”

 

Jag vill nu dela med mig av vår fruktansvärda händelse och förhoppningen är att det ska uppmärksammas så att inte fler utsätts för samma sak, ni får gärna dela detta inlägg.

 

Den 5 aug kom samtalet som jag aldrig trodde skulle hända. Vi blev uppringda av socialtjänsten från en annan kommun och vi fick förfrågan om vi var intresserade av en nationell adoption av en pojke som var född dagen innan. Vi fick väldigt lite information då ärendet var sekretessmarkerat. Anledningen till adoption var att biolog föräldrarna inte kunde ta hand om barnet pga. svår familje problematik och vi blev uppringda då vi stämde överens med biolog mammans önskemål om adoptivföräldrar.

 

Vi fick efter eget önskemål en vecka på oss att fatta beslut om vi var intresserad av att adoptera och därmed hämta honom omgående eftersom han sedan födseln var placerat hos en jourfamilj (dock blev han kvar 1 v på sjukhuset då han var prematur).  Vi hade en inbokad weekend resa till en väninna till mig som bor i Irland och resan var planerad sedan lång tid tillbaka. Maken tyckte att vi skulle avboka resan och hämta pojken på än gång men jag tyckte att det var så stort beslut att vi behöver fundera på det i några dagar.

 

Innan vi åkte så undrade jag om vi kunde få ett foto på pojken så vi kunde smälta allt detta. Vi fick fotot sms:at till mig samma dag som vi skulle resa och jag satt och tittade på fotot vid alla tillfällen jag fick. Så underbar känsla, det vi länge hade längtat efter, i så många år fanns nu så nära. Jag kunde inte släppa tanken och både jag och maken hade redan bestämt oss att det var vår pojke. Vi började handla kläder till honom redan i Irland och jag såg så mycket fram emot att få träffa honom. Vi landade i Sverige på måndag eftermiddag och jag kunde inte vänta längre. Jag frågade socialsekreteraren om vi skulle kunna få träffa pojken innan vi fattade ett beslut. Handläggaren blev undrande och förstod inte vad anledningen skulle vara. Jag förklarade för henne att vi innerst inne redan hade bestämt oss för att adoptera honom, men att jag ville få möjligheten att få hålla honom för att känna om jag skulle kunna älska honom villkorslöst och på samma sätt som om han vore mitt biologiska barn. Detta var en viktig bit för mig eftersom jag inte vill vara självisk i beslutet utan ge honom den kärlek han förtjänar.  Handläggaren förstod vad jag menade och vi fick åka iväg och träffa honom samma dag. Känslan av när jag fick träffa honom första gången och hålla honom var underbart.  Nu i efterhand så kan jag säga att det precis är samma känsla när man har fött ett barn. Jag kan jämföra och säga att jag älskar honom lika mycket som jag älskar mitt biologiska barn och därför gör detta så otroligt ont att berätta om.

 

Vi beslutade i alla fall för att adoptera honom och hämtade vår pojke tre dagar senare. På två dagar fick vi inhandla allt som behövdes till ett nyfött barn, alltifrån möbler, kläder, blöjor, erättning, flaskor, nappar m.m. Det blev väldigt stressigt och det många andra föräldrar har att förbereda sig på i 9 månader skulle vi plötsligt göra på några dagar.

 

Dagen var kommen, 15 augusti 2013, vi skulle äntligen hämta hem vårt älskade barn, vår son och vårt allt. Otroligt men sant så satt vi några timmar senare med honom i bilen på väg hem. Vi hade plötsligt blivit med barn på några dagar. Vi hade vänt upp och ner på allt i vårt liv för att detta skulle bli möjligt. Jag hade hoppat på ett tillfälligt sommar jobb eftersom jag i slutet av augusti 2013 skulle ut och resa med min kusin som bor i USA. Två veckor innan så ringde jag min kusin och berättade att inte mycket skulle hålla mig kvar i Sverige och att jag verkligen såg fram emot våra resor. Vi hade planer att åka till México, Hawaii och Australien i ca 6 månader sedan skulle jag vara kvar i USA i ca 3 månader då min andra kusin skulle gifta sig. Detta vände fort, jag ringde min kusin och avbokade allt och nu satt vi hemma med vår son och glädjes över vår tid tillsammans. Vi gav honom namnet Matheo.

 

Processen om en nationell adoption i Sverige är onödigt komplicerad så jag ska nu informera er vad som krävs så att ni lättare förstår hur allt har kunnat ta så lång tid. Lagstiftningen i Sverige gällande nationell adoption skiljer sig mycket från den internationella. Rutinen är följande:

1. Samtycke för adoption kan tidigast undertecknas av biolog föräldrarna 6 veckor efter barnets födelse
2. Sedan ska socialsekreterare skriva ett yttrande som ska upp i socialnämnd tillsammans med samtycket
3. När socialnämnden har godkänt handlingarna så ska det skickas till Tingsrätten
4. Ärendet läggs hos Tingsrätten och när de har möjlighet så ska beslutet om adoption klubbas
5. Tingsrättens beslut träder i laga kraft 2 veckor efter beslutet är klubbat

Som ni ser så är processen väldigt lång och krävande och det som skiljer sig från den nationella adoptionen i jämförelse med den internationella är att vårdnadshavaren kan ta tillbaka sitt samtycke när som helst under processen.

 

I vårt fall så var det socialtjänsten samt biologiska mamman som ansåg att Matheo skulle så fort som möjligt komma till dem blivande adoptivföräldrarna så att han kunde knyta an till dem. Då lagstiftningen kräver att det ska gå 6 veckor innan biolog föräldrarna kan skriva på ett samtycke så uppgav socialtjänsten att de skulle jourplacera Matheo hos oss i avvaktan på att adoptionen skulle gå igenom. Vi hade inget att säga till om för annars skulle socialtjänsten fråga någon annan i adoptionslistan,

 

När vi väl hade hämtat vår pojke så hörde vi inget från biolog föräldrarna i 5 veckor, men plötsligt ringer socialsekreteraren och säger att biolog mamman hade fått kalla fötter och ville ha tillbaka honom. Hjärtat stannade till då vi inte trodde det skulle finnas på kartan. Vi hade nämligen vid adoptionsförfrågan fått förklarat att det i princip inte fanns något tvivel hos biolog modern så vi kunde känna oss lugna. Jag tror också att jag kände mig lugn i att problematiken var så stor att det inte var möjligt för biolog föräldrarna att lösa sin situation.

 

Mardrömmen började, från ena dagen till den andra så var det som en berg och dal bana och vi blev psykiskt utmattade av att allt tog längre tid än det skulle och att vi aldrig fick några klara besked. När socialtjänsten sa att de skulle höra av sig så gjorde de aldrig det och det var en evighets väntan.  Vi ville bara njuta av tiden som en familj men istället hade vi i bakhuvudet hela tiden, "tänk ifall de kommer och hämtar vårt barn”. Jag säger vårt barn eftersom han var det, det var vi som stod för hans kärlek, trygghet och omsorg.

 

Samtycket skrevs slutligen på av båda föräldrarna efter 3 månader. De ville komma och besöka oss och Matheo för att se att han hade det bra. Detta kändes inte alls bra att de skulle komma. Detta var första gången biolog föräldrarna skulle träffa Matheo, de hade nämligen inte sett honom vid födseln då de valde att inte göra det.

 

De kom i alla fall och besökte oss och vi sa redan från början att de skulle ta tillbaka Matheo redan då om de hade minsta lilla tvivel och detta för Matheos skull.  Vi sa även att vi behövde ha ett besked eftersom vi hade en resa inbokat sedan ett år tillbaka till USA då min kusin skulle gifta sig. Vi behövde veta om vi skulle inskaffa pass åt Matheo. Vi var även tydliga att vi inte ville ta med och presentera honom för hela släkten om de var osäkra på sitt beslut. Vi fick till svar att även om de ville så fanns inte möjligheten pga familjeproblematiken. Återigen kände vi oss lugna och samtycket för adoption blev påskrivet av båda biolog föräldrarna en vecka efter besöket dvs. sep 2013.

 

Innan vi åkte på resan så var vi i kontakt med Tingsrätten och vi fick förklarat av notarien att de skulle skynda på ärendet då det gällde ett så litet barn. Yttrandet skulle vara inne hos Tingsrätten i dec 2013 men socialtjänsten begärde en förlängning, inte för att biolog föräldrarna hade begärt det utan pga att det inte finns några riktlinjer kring vem på socialkontoret som skulle skriva yttrandet till Tingsrätten. Allt i vårat liv stod still och på socialkontoret kunde de inte ens komma överens om vem som skulle skriva ett yttrande.

 

Allt blev utdraget och beslutet om adoption blev klubbat hos socialnämnden i slutet på jan 2014 (eftersom socialtjänsten inte hade förberett och skyllde på ledigheter pga. juletider). Tingsrättens beslut togs den 13:e februari och domen skulle träda i laga kraft 6:e mars 2014.

Nu kände vi att det inte var långt kvar, beslutet var klubbat och nu var det bara överklagningstiden som vi skulle ta oss igenom som är på 14 dagar. Vi hade inte hört något från biolog föräldrarna sedan samtycket skrevs på i september och nu var vi inne i början på mars. Så kom det där jobbiga samtalet igen, föräldrarna ville träffa Matheo igen och hotade med att de skulle överklaga beslutet om de inte fick träffa honom. Återigen så snurrade det in huvudet på oss och vi visste inte hur vi skulle göra. Vi fick inget stöd från socialtjänsten så vi vände oss till olika jurister och frågade om den juridiska processen. Tyvärr är lagstiftningen formad efter föräldrarnas rättigheter och inte barnens rätt. Vi fick förklarat från olika jurister att vi inte kan göra så mycket förutom att försöka dra ut på tiden då det bara var några dagar kvar innan adoptionen skulle träda i laga kraft. Men vi hade inget att säga till om. Biolog föräldrarna hade sagt att de ville träffa Matheo en sista gång då de var rädda för att de aldrig mer skulle få träffa honom. Vi har sedan dag ett känt för dessa föräldrar och vi hade dessutom sagt att vi kunde ha en öppen adoption och att de under bestämda förhållanden kunde ha fortsatt kontakt med oss. Men trots detta så var vi tvungna att gå med på mötet. Mötet blev av dagen innan adoptionen skulle träda i laga kraft. Allt kändes bra under mötet och vi sa att vi kunde ha fortsatt kontakt om de önskade.

 

6 mars var äntligen här, det kändes som en evighet. Vi hade inte hört något från socialtjänsten på hela dagen och vi trodde att vi nu var Matheos vårdnadshavare och föräldrar även lagligt. Vi åkte ut till Mariebergs köpcentrum i Örebro för att äntligen inhandla lite till barnrummet men sen fick jag en känsla när vi precis skulle kliva ut ur bilen att jag ville ringa Tingsrätten för att höra att allt var klart. Klockan var 15.30 när jag ringde och till vår förskräckelse så berättar notarien som själv inte visste, att det tydligen hade inkommit en överklagan från biolog föräldrarna på förmiddagen kl.10.00 och faxet hade kommit från socialtjänsten.

 

Jag blev chockad, så mycket känslor på en gång, ledsen, arg, förtvivlad och visste inte hur jag skulle reagera. Varför har inte socialtjänsten hört av sig till oss och berättat detta? Vi hade haft Matheos sedan han var 11 dagar gammal och han var nu 7 månader. Biolog föräldrarna hade träffat honom vid två tillfällen i sammanlagt 3h. Det var precis detta vi syftade på när de besökte oss första gången, att de inte skulle göra så här mot oss och framför allt Matheo.

 

Dagen som skulle bli den bästa vände på ett ögonblick. Jag visste inte hur mycket till jag skulle orka. Jag var nämligen vid detta tillfälle gravid i 3:e månaden. Vi kämpade in i det sista. Vi skickade in vår överklagan som sedan togs upp i Göta Hovrätt. Vi visste att enligt lag så kommer vi att förlora eftersom ett samtycke krävs från biolog föräldrar när man ska adoptera, men eftersom fallet var så unikt och aldrig gått så långt tidigare så tänkte vi att barnkonventionen om barnens bästa eventuellt skulle väga tyngre, men tyvärr inte. Vi skickade även in till Högsta domstolen men vi fick inget prövningstillstånd och fallet las ner.

 

Jag har inte berättat allt i detalj men hela händelsen har gått till på ett väldigt inhumant sätt och biolog föräldrarna som enbart hade träffat vår älskade Matheo vid två tillfällen i max 3h skulle nu ha honom på heltid hemma hos sig trots att de var främlingar för honom. Det är fruktansvärt att Sverige är ett av väldigt få länder där de få se ut på detta sätt och där man kan utsätta barn för det som kan likställas med psykisk misshandel och som kan påverka deras anknytning för all framtid. Det är helt galet att inte barnperspektivet beaktas vid dessa tillfällen. Det är ju väldigt viktigt för vilket liv ett barn kommer få i framtiden. Det finns forskning som påvisar att barn som separeras från deras anknytnings person/-er kan påverkas väldigt negativt framöver. 

 

Många tankar om varför och hur kunde detta hända snurrade i huvudet på mig. Hur ska jag kunna lämna ifrån mig mitt barn? Matheo hann bli 8 månader när vi var tvungna att lämna ifrån oss honom och varje dag påminns jag om hur hemskt den dagen var, hans blick sa mer än 1000 ord. Jag finner inga ord hur hemsk sorgen är att förlora någon som lever. Som mamma kommer jag alltid vara orolig för hur han mår och hur hans liv kommer att vara utan min närvaro. Vi hade det psykiskt tufft under många månader med kolik, mjölkprotein allergi, sömnlösa nätter och förtvivlan om att inte veta hur allt kommer att bli, men jag skulle utan tvekan göra om allt men hade då självklart önskat att han var kvar med oss.

 

Jag behöver leva med detta hela mitt liv och det har nu gått 8 månader sedan de hämtade honom (1 april 2014). Jag hoppas att ingen annan ska behöva genomlida det vi har gjort. Då det inte finns några riktlinjer i Sverige hur man ska hantera dessa ärenden så får ni gärna dela denna länk så att informationen sprids så att andra inte utsätt för det vi hamnade i. Jag kommer senare i min blogg ta upp hur vår kontakt med politiker sett ut och vilka frågor vi har kämpat med så att lagstiftningen ska ändras, håll utkik.  

 

Jag vet att detta inlägg blev långt men tack för att ni har orkat ta er i genom vår historia. Tack för er som delar länken. Har ni några frågor eller funderingar så hittar ni mig på min blogg:

Jaylie.blogg.se